Torsdag
Efter morgonbestyren paddlade vi tillbaka till Stråsundviken, för jag hade inte fått med paddelguiden. När vi rundade Väster Strängön och gick in mot Stråsundviken såg vi gårdagens tre kajaker på Kråkskär. Badtjejerna stod kvar i vattnet när vi kom tillbaka, och vi fick ännu fler frågor, som Boel fick svara på medan jag sprang upp till bilen och hämtade paddelguiden, som låg precis där jag lagt den för att jag inte skulle glömma den...
Vi hade bestämt att dagen skulle ägnas åt lite turistande i Skuleskogen, så vi paddlade söderut runt udden och sedan med sikte mot Tärnettholmarna och vidare in i Kälaviken där vi valde en egen sandstrand. Efter lunchen gick vi på promenad mot Slåttadalsskrevan. På stigen växte en sån fin sopp, så jag kunde inte motså motivet.
Spåren av landhöjningen syns bland annat i form av klapperstensfält som indikerar tidigare strandlinjer. Jag kom att tänka på boken om Rövarna i Skuleskogen, och det känns som om rövarna passade väldigt bra in i den lite vildvuxna och trollska urskogen.
Efter en lång klättring kom vi till en brant som kröntes av en smal passage där ett klippblock kilat fast som tak.
Vi funderade på om vi var framme, det kändes lite litet och inte så storslaget som det såg ut i broschyren. Men efter några få meter till så insåg vi att vi var framme. Det var mäktigt! (Om man tittar noga på bilden th så står det en människa längst bort i skrevan i högerkanten.) Vi klättrade också ut på kanten vid sidan om och beundrade utsikten. Vi hade lite svårt att få ihop kartbilden innan vi insåg att vattnet närmast är en tjärn som ligger 172m över havsytan.
Vi fortsatte längs stigen genom skrevan och ner mot tjärnen. Där fanns en raststuga och det var en del folk där med barn som badade i tjärnen. När vi kommit en bit förbi stugan så kom det en lite grabb springande i full fart bakom oss och ropade. Han viftade med något och undrade om det var vi som tappat det. När han kom närmare såg jag att det var min buff. Nästan framme snubblade han på en rot och stöp handlöst. AJ! Det gjorde nog ont men det ville han ju inte visa för oss, så han var tapper och höll masken. Vi tackade så väldigt mycket. Vi hann nästan inte mer än komma iväg i kajakerna innan jag hade slarvat bort buffen igen. Då skämdes jag när jag tänkte på hur han hade ansträngt sig. Några dagar efter att vi kommit hem hittade jag den igen när jag städade ur kajaken, den hade glidit in under sitsen. Då kändes lite bättre.
På vägen ner gjorde vi också en avstickare till en grotta. Man behövde klättra lite och ta sig över några kraftiga skrevor. För oss med svindel är det lite obehagligt... Det ser kanske inte så farligt ut på bild, men under bron var det minst fem meter rätt ned.
Hela promenaden tog tre timmar, så vi drack lite kaffe innan vi gav oss iväg. Vi fortsatte genom Mjältösundet och rundade Mjältön. I en sluttning såg jag en älgko med kalv som gick och betade. Vi hade bestämt oss för att pröva i Baggviken på Mjältön, dels för att den såg spännande ut och för att den rekommenderades i guiden. På vägen såg vi en enorm sandstrand och vi hade lite diskussion om vi skulle in i viken eller inte, men jag tyckte att vi skulle titta iallafall. När vi närmar oss kommer det en underlig båt ut från viken, ser närmast militär ut. Strax efter ser vi flera master från segelbåtar, och bestämmer oss snabbt för att vända tillbaka till sandstranden och ensamheten.
Det är inga problem att hitta tältplats och det är uppenbarligen ett ställe som är välbesökt, men inte nu. Vi har hela sandstranden helt för oss själva! Boel har lite huvudvärk, så medan alvedon och Coca Cola avhjälper det så pysslar jag med tält och packning och börjar förbereda maten. Snart är hon igång igen och som vanligt blir det en alldeles utmärkt middag.
