Ekra Gassebol Frykerud Värmland Sverige Europa Tellus Vintergatan Universum

Så var det då dags, en liten sväng upp till Nordkapp!

Och gissa om jag hade längtat, ända sedan vi började prata om att dra norr ut i augusti 2005 hade jag längtat och vi hade pratat, planerat, funderat och packat. Och nu så var det äntligen dags. Ända sedan året innan hade vi planerat att åka veckan efter midsommar för att på så sätt komma upp när det var som ljusast. Och den planeringen låg ju fast, det var ju 6-7 andra medresenärer som hade anpassat sin planering till detta. Problemet var bara att jag hade ett projekt på jobbet där tidsplanen hade förskjutits 3 veckor åt fel håll. Men efter att ha jobbat några 60-70 timmars veckor och ringt in lite extra folk så hoppades jag att det skulle funka ändå. Jag började också känna att det var på väg att bli lite för mycket, utan arbetsfri helg efter årsskiftet och bara ett fåtal arbetsdagar kortare än 9-10 timmar på ett antal månader så märke jag att desto mer jag tog i desto mindre fick jag gjort. Med andra ord så insåg jag att jag nog inte skulle vara till någon större nytta på jobbet.

Men ett sista ryck blev det på jobbet på söndagen när jag skulle ha packat. Så när Aste o Tessan dök upp punktligt före 8 som var satt som avresetid….

…så var väl jag inte ”helt” färdig med påpackningen. Svåger Morten som kommit över till Gassebol redan kvällen innan var dock färdig för avresa.

Men jag gjorde mitt bästa för att få på alla grejorna snabbast möjligt. Lite akuta panikompackningar blev det väl av prylar och lite grejor som fick lämnas kvar hemma men i stort sett fick jag väl med det son var tänkt. Eftersom vi skulle ha möjligheten att sova i tält och fixa all vår mat så blev det ju lite extra köksgrejor, liggunderlag och sovsäck. ( Jag tycker nog att Bamse ser lite ”bak tung” ut).

Men iväg kom vi i ett underbart väder och efter ett tankstopp i Malung så hittade vi ett fint lunchställe i Ytterhogdal. Och där serverades Turmats utmärkta frystorkade rätter, riktigt goda men lite svåra att få tag på ibland. Dom Svenska fallskärmsjägarna o kustjägarna har ju dessa rätter i sin packning så ibland så köper dom upp allt som finns. Jag tror att jag åt ”Torsk gryte med römme” just här.

Sen kom vi fram till Strömsund där vi hittade en fin camping och i det fina vädret var det bara att slå upp tältet och börja fixa käk. Jag hade med en liten fin grill som rymdes i ett litet kort stålrör. Och det var väl ingen som riktigt trodde på att det kunde bli en grill av det. Men till allas förvåning (även min) så blev det en ganska ok grillställning så det var bara att tända kolen och hiva på korven.

 Morten ser lite skeptisk ut eftersom kolen inte ville ta sig riktigt, det var någon ny sort som en kompis till honom skulle börja tillverka. Men det funkade och korven blev riktigt grillad.

 Och alla åt vi med god aptit efter att ha avverkat ca 64 första dagen i ett ganska lugnt tempo. Problemet var att alla inte hade riktigt bra sovsäckar så på morgonen var det vissa som huttrade lite. Vilket också Astes Multistrada gjorde eftersom den inte ville starta, slut i batteriet. Till stor del beroende på att Aste hade underhållit oss med musik hela kvällen innan och sådant tar hårt på små mc-batterier.

 Vid tankning i på Bilisten i Storuman fick vi också tillfälle att ”torka” av visiren eftersom den Norrländska koncentrationen av mygg och andra flygfän gjorde att sikten ganska snabbt blev påtagligt dålig. Men med hink, vatten och bilskrapa gick det ganska snabbt och enkelt.

 Redan nu hade vi uppmärksammat att Tessans bakdäck inte såg något vidare ut, det skulle i alla fall inte hålla de antal hundra mil som vi skulle göra så när vi kom till Arvidsjaur så började vi leta däckverkstäder som hade rätt storlek o modell hemma. Trots att vi hittade några ställen i Arvidsjaur så var det ingen som hade utan dom rekommenderade oss att kolla i Gällivare när vi kom dit.

 Men vi hittade i alla fall ”Frasses hamburgare” som var super goda samt naturligtvis lite folk från Karlstad som bara råkade vara i Arvidsjaur av alla ställen. Världen är allt bra liten ibland.

 Sen när vi började närma oss Jokkmokk så hände plötsligt något skumt med en av minna GPS’er, den gick över till ”nattläge” varvid nästan allt blir svar. Och några sekunder gick även min andra GPS över till nattläge. Så jag kollade klockan men det var ungefär mitt på dagen och ingen natt i sikte.

 Några kilometer senare kom vi fram till Polarcirkel där vi stannade till för lite fotande och rastande. Det visade sig då att allas GPS’er hade slocknat och gått över till ”nattläge”. Så vi enades om att detta måste vara en liten gimmick inlagd av Garmins programerare för att uppmärksamma amvändare på att dom närmar sig någon av solens vändkretsar. Och mycket riktigt, några kilometer norr om polcirkeln så återvände GPS’en till normalt dag läge och allt var frid och fröjd.

 Och när vi kom till Gällivare så hade ju inte däckverkstaden några passande däck ”men i Kiruna” sa dom. Så vi fick göra en liten avstickare från 45’an några mil till Kiruna. I Kiruna hittade vi också ett gôr bra boende i en stuga. Aste o Tessan var inte allt för sugna på ett natt till i tält med tunna sovsäckar. Men morgonen efter var vi på däcks verkstan och fick Tessans däck bytt. Då började vi kolla dom andras cyklar och Mortens däck hade nog inte heller så lång tid kvar och eftersom dom hade även hans däck hemma så blev det 2 däckbyten. Till min fasa insåg jag att även mitt däck började se slitet ut men jag tyckte nog att det skulle hålla Nordkapp ToR.

 Sen drog vi vidare för att äntligen få komma till ”45’ans slut”. Jag hade varit på väg en gång tidigare men då ”fegade” jag ur dels på grund av tidsbrist och dels på att jag blev mer sugen på Norge än Karesuando.

Men nu skulle det ske. Naturen blev mer och mer ödslig och det märktes att vi kom längre norrut. När vi började närma oss slutet på 45’an så dök det plötsligt, och nästan helt utan förvarning, upp ett rejält väggbygge där asfalten var ersatt med ca 15 cm mycket lös makadam eller grovt grus. Tessan som låg först dansade in i detta i ca 90 km/h varvid cykeln började wobbla och sladda något alldeles förfärligt. I slutet av den ca 100 m långa fyllnaden så kunde hon antagligen läsa sin egen registreringsskylt utan att vrida på ansiktet.

 Jag som låg efter tänkte att det var synd att vi skulle sluta semestern här efter att ha skrapat ihop Tessans cykel och plåstrat om henna. Men som genom ett under, eller rättare sagt, genom Tessans körskicklighet och den gedigna och braiga utbildningen hon hade så klarade hon upp det. Men sen gick färden lite lugnare fram till Karesuando där vi ät glass, tankade och försökte att skaka ner hjärtat från sin nuvarande position mellan öronen till bröstkorgen igen.

 Sen var jag ju bara tvungen att fota något barns underbara skisspapper som låg i en papperskorg.

 ”Vi är i gellivare och sover men Jag kan inte sova och det är djust i tältet. I Morgon…”

 Hoppas att ungen kommer ihåg sin semester resa så länge hon/han lever och tar med sina egna barn till Norrland.

 Karesuando kniven har jag beundrat tidigare men jag tycker nog att det är lite makabert att lägga den bredvid kyrkogården eller kanske bara praktiskt?

 Och den här ”Laestadius” var ju en lustiger typ. Jag har för mig att dom förbjöd allt vad gardiner hette så att man alltid skulle kunna titta in till ”grannarna” och kontrollera att det inte förgick några ”oegentligheter” (Läs kopulerande eller dyligt) utan att alla satt och bad eller vad man nu gjorde i Karesuando på den tiden.

 Sen kom vi då in i Finland och det blev dags för lunch igen, vi andra åt och Aste försökte att greja en kortis i toppboxen.

 Vad Tessan gör vill ni nog inte veta men med den utrustningen och klädd i PVC så är det i alla fall kinky så det duger….

Sanningen är att vi hade några Corizio korvar över men ingen grill, därför fick det bli kokt korv. Dessvärre hade vi heller inga bröd o dåligt med bestick så vad gör man om man inte vill skålla sig på varm korv? Jo man stoppar den i muggen och gnager försiktigt.

 Detta var väl också första gången vi började besväras av dom Norrländska myggen, eller vi o vi… Mest Tessan, därav den heltäckande klädseln.

 Sista biten upp till tunnelen ut till Nordkapp så började det bli rejält kallt o lite småruggigt. Dessutom hittade vi inget bra boende precis vid Nordkapp. Men efter lite ringade och fixande så hittade vi rum på ett hotell några mil innanför Nordkapps klippan. Det var i och för sig lite dyrare än tänkt men ok.

Så vi åkte förbi hotellet och packade av cyklarna, värmde oss och förberedde oss på att åka ut till klippan i god tid före midnatt. Eller natt och natt, på bilden här när vi betalar tunnel avgiften så är väl kockan ca 22:00 och mörkare blev det ju aldrig.

 Sen var det bara att ge sig ut de få milen ut till själva klippan, och strax innan parkeringen så var det naturligtvis en saftig ”inträdes avgift” till. Plocka pengar det kan dom och har man åkt ett par hundra mil så vill man ju inte snåla o inte komma ända fram. Men vi kom ut i god tid för att hinna fota cyklarna och gå runt och titta på alla utställningar. En liten smörgås hanns men också innan klockan närmade sig midnatt. Och både Morten och Aste var lite negativa och tôlade om att det var mulet och regnade osv. Men eftersom jag brukar att försöka att se allt från den ljusa sidan, brukar ha tur med vädret och att det dessutom var fint väder när jag var på Nordkapp förra gången så sa jag bara att ” lugna er, det klarnar upp till 12-slaget”.

 Och desto närmare 12 slaget vi kom desto mer lättade molnen och solen sken igenom och när klockan var ca 23:50 då bröt solen igenom ordentligt så att solskenet speglades i havet rakt i norr. Helt fantastiskt. Värt varenda mil och bensin droppe som gått åt för att komma hit. Det är mäktigt att stå på Nordkapp vid midnatt och se solen en bit över horisonten rakt norr ut. Sen var det ju bra mycket roligare att dela upplevelsen med några vänner även om det var ok när jag var där ensam förra gången. Men delad glädje är ju dubbel glädje.

 Och solen bara sken och sken och allt var underbart. Och dessutom lyckades jag nästan glömma lite av jobbet som jag lämnat hemma och som legat kvar i magen som en klump. Men platsen, synerna, sällskapet och solen gjorde att allt började kännas bättre. Och det började kännas som om semestern äntligen börjat. På vägen upp hann man väl inte känna riktigt att det var semester med det braiga tempo som vi höll men nu började man kunna andas ut o slappna av.

 Och med dom vyerna hade man kunnat göra slut på ett antal Gb minnes kort. Det var också här jag tog en serie helt suveräna bilder med min nya kamera på min nya cykel på Nordkapp. Men dom bilderna fick jag aldrig med mig hem…. Men mer om detta senare.

 Och här har vi också GPS bevis på att vi verkligen var på Nordkapp. Bilden är på Astes GPS eftersom jag ju inte fick med mig mina bilder hem…

Och sen skojade vi ju lite om att ” Det kostar väl säkert att åka ut från Nordkapp också, ha ha ha”. Men Morten som är luttrad Nordman och som alltid brukar hävda att ”Norge är den sista sovjetstaten” skrattade inte lika mycket som oss andra. Och han fick ju naturligtvis rätt. Det kostade även att åka tillbaka i tunneln in till fastlandet.  

Sen blev det några mindre fotostopp på den underbara vägen in från Nordkapp innan vi hittade en ren som inte sprang när vi kom. Det var till och med så att den kom till oss så snart vi stannade. Och dessutom sålde en lappkärring lite sovernier i en liten kåta så det var bara att stanna. Det passade dessutom rätt bra eftersom Morten ändå skulle titta efter en rejäl same kniv, eller huggare som han sa. Han skyllde på att det var till grabben men jag tror att han skulle ha den själv. Men jag klagade inte eftersom jag själv ”gillar” att gå i affärer.

 Sen fick vi ju dessutom några riktiga närbilder på renen Rudolf eller vad han nu hette. Någon röd mule hade han inte men han såg ganska luggsliten ut.

Men det var nog för att han höll på att skubba av sig vinterpälsen. Nyfiken var han i alla fall och hungrig vad det verkade, han nafsade efter allt.

 Sen var det dags att börja ”färjningen” som vi visste att det skulle bli mycket av på vår färd söder ut från Nordkapp ner genom Norge utefter kusten. Här har vi precis lyckligt bordad den första färjan på vår väg mot Tromsö där Morten hade fixat boende hos en gammal polare. Vi var väl lite oroliga för att det skulle kunna bli en ”Morten tur” (Ett vedertaget begrepp som förekommer ett otal gånger i tidigare berättelser på denna hemsida på både skidor, motorcykel och i kajak. I korthet går det ut på att en i förväg planerad rutt med en ungefärlig bestämd ankomst tid blir ”något” längre än tänkt till tid och sträcka samt att tidigare angiven ankomsttid flyttas väsentligt framåt. Vilket kan medföra problem då exempelvis står och väntar med mat eller liknande. Dock innebär turen som sådan att den alltid blir roliga, strapatsrikare och ett starkare och bättre minne.)

Och här står vi och väntar på den sista färjan som skall ta oss över till Tromsö. Vi var dock lite oroliga eftersom Morten hade sagt sin kompis att han skulle komma för att övernatta och ha med sig två snygga blondiner, nu blev det bara en samt tre vidhängande skinnklädda knuttar som luktade lagom gott efter 200 mil i sadeln. Men det skulle nog lösa sig.

 Tjabba! Det är bara Morten som ringer… Nervös jag.. Naäeehh. Skulle bara berätta att det blev inte så många tjejer eller blondiner…. Det blev bara en, osså blev det två skinnklädda knuttar som inte duschat på ett tag osså jag förståss….

 Så jag undrade bara om du kan slänga ut hela din familj så att vi får plats att sova hos dig när vi kommer… Btw, fixar du lite käk, pilsner och grill också så vore det helat ok. Ja, vi är strax hemma hos dig… :-)

 Fortsättning följer under ”Nordkapp del 2”