Så var det då dags för den så emotsedda och efterlängtade:
Efter att ha kört 60 timmars veckor hela året (Med ett kort avbrott för mc svängen över till Irland) så kändes det nu riktigt skönt att vi nu skulle få lägga några mil asfalt under oss. Speciellt eftersom jag nu dessutom hade en ny BMW R1200GS Adventure som bara hade rullat ca 500 mil de veckorna jag hade haft den. Men som tur vad så skulle ju min nya Wolf få sällskap av min gamla Bamse, numera med Sara som matte, som ju också skulle följa med på turen så jag tänkte att Wolf säkert skulle få ett bra ressällskap. Och för oss båda var det ju första gången vi skulle söder om Skåne så gissa om vi längtade.
Så när jag kom ner till Aste o Sara på lördagseftermiddagen den 5 juli så fick jag den läckra tröjan som första bilden visade, dom hade tryckt upp 3 omgångar var med respektive förnamn på bröstet, snacka om EuroTour team. Jag hade dessutom svängt förbi Touratech i Lidköping på vägen ner från Värmland och handlat en ny IMO 100R300, en ganska avancerad färddator, som jag skulle byta ut eftersom jag hade lyckats sabba min förra med lite för mycket laddning. Samtidigt som jag bytte färddator så skulle Aste montera radio på min cykel så att vi kunde språka oss ned genom Europa, Sara o Aste hade ju redan fast monterade comradio på sina cyklar. Så efter en massa mat, Guinness o W så gick vi och lade oss med stora förväntningar på morgondagen. Och på söndagsmorgonen skulle bara Sara o Aste packa ner det sista, sedan var vi på G, 3 BMW boxer, 2 tält, 1 skåning, en halvskåning och en Aste samt 5 st GPS'er (2820 o 278 på min Wolf, 2820 o 2720 på Aste's o en 2820 på Saras men gissa om vi lyckades köra fel ändå...?)
Efter att ha kört bron över till Köpenhamn så tog vi färjan över till Puttgarten och sedan blev det Autobahn söderut. Efter en dags körning så svängde vi av och hittade ett litet samhälle som hette Behringen. Det bestod av en korsning, 40 hus och 3 pensionat. Vi var väl lite skeptiska men vi valde ett på måfå och svängde upp men det såg helt igenbommat ut. Men så kom kocken utspringade och undrade vad vi ville så vi förklarade att vi önskade öl, mat och övernattning, i den ordningen, wiskey hade vi med själva. Och det var inga problem. Det visade sig vara kanon fina rum, supergod mat och allt till ett hyggligt pris. Och cyklarna fick vi parkera skyddade under carporten. Det var då, när vi skulle plocka med oss ombyte in som jag upptäckte att jag i hastigheten hemma hade lyckats packa ner ett par av Malins Björn Borg boxer trosor vilket gladde mina kamrater något alldeles kopiöst, och mig med. Men det riktiga problemet uppstod vid hemkomsten när jag beklagade mig för Malin att jag hade råkat fått med hennes trosor på Europa turnén och hon snabbt och bestämt hävdade att det inte var och aldrig hade varit hennes trosor. Hmmmmm. Men jag tror att jag lyckades klara mig ur diskussionen genom att vara "ganska" säker på att jag hade köpt ett packe Björn Borg kläder till henne när vi var på sportshopen i Lysekil senast, jag tror fortfarande på att det var så. Hmmmm.
Och på min normala morgonpromenad innan dom andra vaknade så gick jag en runda runt byn och i utkanten av byn fanns en av Tysklands större "inomhus slalombackar" om vi nu tydde de Tyska skyltarna rätt. Vilket jag som konstruktör gjorde sig bra i soluppgången.
Som waypoints före resan hade Aste lagt in Touratech och Wunderlich som ju är stora tillbehörsbutiker/fabriker med mycket roliga prylar till speciellt BMW. Och av som en händelse så råkade vi hamna ganska nära Wunderlich så det var bara att svänga dit och shoppa loss lite. Annars var ju upplägget för resan sådan att "sikta på Alperna", på andra sidan tar vi antingen höger eller vänster. Om vi tar höger kan det bli vidare genom Rivieran, norra Spanien, Frankrike med Normandie och hemåt. Tar vi vänster efter Alperna så blir det lite mer berg och öst Europa hemåt. Alltså ingen större detalj planering gjord och som bidrog till att vi kände oss väldigt lediga, avslappnade och goa, m.a.o. på semester.
Sedan visade det sig att vi var ganska nära Nurburgring med dess berömda banor och hotell. Så medan vi körde så ringde Aste och bokade in oss på Blaue ecke som brukar annonsera i MC-pressen. Och det var riktigt mysigt och med Nurbergrings stora slinga runt hela staden. Det enda felet var väl att jag här hade fått rejäl ont i foten av inflammation, det är inne i själva fotleden som det sätter sig och det gör "ganska" ont. Så under dagen hade det blivit värre och värre och på slutet kunde jag inte vicka fot leden en millimeter och än mindre stödja på den. Så växlingarna fick gå till så att vid nedväxling så fick jag stampa till med hälen på pedalen och för att kunna växla upp så fick jag krångla ner foten mellan fotpinnen och pedalen och sedan försöka att "rycka" upp hela benet och hoppas att foten skulle träffa rätt. Men det värsta var nog vid tankstoppen när jag skulle komma av och på Wolfen. Detta brukade gå till så att jag balanserade på mitt friska ben och skrek av smärta samtidigt som Sara o Aste försiktigt lyte över det andra benet, allt till allmän förnöjelse överallt där vi stannade. Men fram kom vi och här står vi utanför Blaue ecke. Och jag visste att bara jag hade riktiga Voltaren tabletter och anpassade värktabletter så skulle foten vara ok på 24 timmar.
Då uppenbarar sig denna ängel som nedstigen från himlen, Lasse Johnsson, tillika distriktsombud för Svenska BMW klubben i Mälardalen-Närke. Han kunde ju inte undgå att se att det var något knas med min fot så han frågade om jag behövde något och jag sa att bara apoteket öppnar imorgon bitti så skall jag köpa Voltaren. Då säger bara denna ängel: "Voltaren? Det har jag flera kartor med´, och dessutom värktabletter som passar till, vill du ha några kartor?" Och hade han inte varit så skäggig och jag inte hade haft så svårt att gå så hade han nog fått en puss. Men jag gick upp och drog sakta och med mycket möda av mig mc stövlarna och insåg då att den ena foten var dubbelt så stor som den friska. Minuterna efteråt levererades det Voltaren till min dörr och efter att ha tagit en första tablett och sovit ett par timmar så kände jag hur det började släppa.
Så jag kunde till och med stappla över till A&S rum som låg i den äldre delen av hotellet för att fråga om dom var klara för lite mat. Och dom hade ett riktigt mysigt rum med originalglas och himmelssäng.
Och så här glad blev Aste efter bara en veteöl och jag minst lika glad för ett glas Cokacola eftersom det nu hade börjat gett med sig rejält i foten.
Sedan på morgonen därpå så gick vi bort till ena änden av byn där banan går över huvudgatan på en bro och stod och spanade lite. O gissa om man blev åksugen. Det var riktigt kul att titta på.
Och på vägen tillbaks till hotellet så insåg vi att om stridsvagnarna skulle mötas mitt på bron så fick dom inte väga mer än 50 ton och Sara hittade en riktigt rälig snigel som inte alls ville prata med oss utan bara ville hem, eller in, eller vad sniglar nu säger när dom vill låsa om sig.
Sedan på kvällen så kunde vi ju bara inte hålla oss och eftersom min fot nu var "ganska" ok så var det ju bara att glida över till stora entrén till nordslingan. Och gissa om det var helt otroligt underbart skit kul. 20.8 km rent och kärt nöje med drygt 300 meter höjdskillnad. Så det var bara att lösa biljett och släppa in sig själv. På allmänhetens åkning så kan man få köra om allt från passagerar bussar och gamla engelska cabroler samtidigt som man blir omblåst av Ferrari bilar och snabbare cyklar. Men jädrar vad kul det var. Aste körde runt med Sara bakpå sin RT men det hindrade honom ju inte att dra förbi ett antal hojar och hinna vänta en stund på mig vid målet. Här har jag precis kommit tillbaka efter mitt första varv, men förhoppningsvis inte det sista, och hjälmen håller på att spricka av smaijlet innanför. Visst kostade det lite så nästa gång man kommer dit så får det nog bli ett 4-rundors klippkort, eller kanske 10, möjligtvis 20.
Dagen efter bar det söderut igen efter lite proviantering, jag gissar att alla rätt troende Whisky älskare nu får en klump av gråt i halsen när vi häller över en fin Laphroigh till en rosa aluminium flaska.... Men den smakade mumma ändå också riskerar man ju inte att flaskan skall gå sönder.
Och på vägen söderut så blev det ett lunchstopp i Moseldalen som var mycket fin att åka igenom.
Och på alla omgivande berg och kullar så kryllade det av kyrkor, kloster och borgar.
Och Autobahn etapperna tar hårt ibland men just här så försöker Aste att rätta till Saras knäskydd som satt fel i byxorna så att dom klämde på knäna hela tiden. Men efter lite justerande så fixade det sig också.
Sedan bara "råkade" vi ju komma förbi Touratech's butik i syd Tyskland oxå. Och den var ju inte helt fel, det var ju bara att bränna återstoden av semesterkassan och se glad ut... Men där inne fanns också en annan läcker sak:
Ja, nu menar jag ju faktiskt inte mig, även om jag tyckte jag växte ett par hack när jag fick sitta på Ewan McGregors hoj från filmen "Long Way Down". Och om du nu inte förstår vad jag syftar på så anar jag ett stort, mycket stort kunskaps glapp hos dig. Då finns det bara en sak att göra, ring runt till någon mc intresserad kompis och låna genast, först "Long Way Round" där Ewan McGregor och Charley Boorman kör jorden runt genom Ryssland, Kazakhstan, Mongoliet, Canada, USA och hem till England/Skottland igen. Den filmen är ett måste för varje mc-, äventyrs- camping-, strapats-, möta nya människor-, mission impossible-, pungsoppa- och fina vyer intresserad människa. Sedan kan man gå vidare och köpa eller låna filmen från deras senaste tripp, "Long Way Down" där dom tar en sväng från Skottlands nordligaste punkt ner till Godahopps udden i Sydafrika. Köp dom, se dom och ge er sedan ut! Båda två är ju skådespelare till professionen vilket märks eftersom filmerna är så otroligt bra, dom har gjort en hel del Shakespeare teater och filmer och Ewan spelar ju "Obi Wan Kenobi" i dom senaste, eller om det är i dom första (skum numrering där), Star Wars filmerna. Så gissa om jag är lite kaxig på hans cykel.
Sedan blev det några mil igen innan vi insåg att det var fint väder, vi hade en jätte fin lång sjö som vi åkte utefter så varför inte stanna lite tidigare och ta ett dopp? Dessutom skulle Aste fila lite på sin cykel för att passa in sina nyinköpta vindavisare och jag o Sara var riktigt badsugna så vi hittade en fin camping utefter Bodensjön. Det var verkligen fint med sjön 50 meter nedanför tältet och utsikten mot dom snötäckta fjällen i Schweiz på andra sidan. Så under tiden Aste filade så körde jag o Sara en tvättmaskin och sedan gick vi ner och badade.
Efter badet så blev det en god middag där Sara äntligen fick pommes som hon hade längtat efter, jag fick en pilsner, efter att ha slutat med Voltaren, som jag hade längtat efter, och Aste fick sig ett nattbad i månskenet som han hade längtat efter. Slutet gott, allting gott.
Och ny började dom verkliga kullarna göra sig påminda. Naturen, utsikten och scenerna blev bara helt otroliga. Så det var ganska svårt att hålla koncentrationen på vägen när det fanns så mycket att se runt om.
Så efter Boden sjön så kom vi in i Österrike, Schweiz, nuddade Liechtenstein och hittade Silvaplana i Schweiz, tror jag. Det var i alla fall otroligt vackert med fantastiska vyer vart än man vände sig. Vi kom dit i ett riktigt oväder med regn och åska men när vi hittat ett schysst hotell mitt i byn, checkat in och gjort oss klara för en liten by vandring, då sken solen igen och allt var frid och fröjd. Och lite längre bort i dalen kunde man se St Moritz. Vi fattade inte först varför sängarna stod direkt på golvet, inte för än vi provlegat och insett att när man slog upp dom ljusblå och tittade ut så såg man fjällen runt omkring.
Och även här gick jag min vanliga morgonpromenad när dom andra sov och fina vyer fanns det här också.....
Dagen efter passerade vi ett av våra högre pass, ca 2300 meter, lite kallt, lite regnigt, men helt ok. Nu började vägarna också bli finare, smalare och kurvigare samtidigt som bergen blev högre och dalarna djupare.
Här kommer Aste i god fart genom en böj. Men här är vi fortfarande kvar på dom riktigt stora vägarna, här kan ju bilar mötas och det finns mittlinje. Några bergspass senare så var vägarna så smala att två bilar inte kunde mötas utom på mötesplatserna. Det var också riktigt trångt för oss på mc att möta en bil på dessa vägar. Innan varje krök så tutade bilarna för att kontrollera att det inte kom något möte. Som tur var så var det ganska glest med trafik men vid några tillfällen var det nog bra att byxorna satt uppe med hängslen... Jag fick några möten där jag skulle balansera på min meter som var kvar av vägbanan och till höger om mig hade jag ca 5 cm grässträng utanför asfalten och sedan 500 meter lodrätt stup. Så det var lite darrigt minst sagt. Men det måste ha varit ännu värre för Sara som är en tvättäkta slätt skåning och som dessutom inte haft kortet så länge. Men då var det ju klockrent med radiokommunikationen oss emellan. Så när Aste som körde först varnade för bil så svängde Sara in till bergssidan och stannade och lät bilen passera på utsidan. Men både jag och Aste fick nog erkänna att det var ganska läskigt för oss också.
Här har min Wolf, R1200GSA, just försökt att para sig med Saras R1200GS vilket inte gick så bra. Aste skulle fota lite så han skickade iväg oss lite i förväg och när vi sedan hittade en liten plätt att stanna på så observerade jag inte riktigt att den lutade nedåt så mycket. Så när jag skulle plocka ut den stora kameran ur toppboxen så gled Wolf lite framåt varvid stödet ju fälldes in och cykeln rasade på Sara som satt på sin cykel. Så Sara blev liggandes med sin cykel lite på sig som i sin tur hade min cykel på sig. Och hade jag inte fått den adrenalinkicken som jag fick så hade jag nog aldrig lyckats lyfta upp min Wolf som säkert vägde drygt 300 kg med all packning, men upp kom den och det fort. Sedan hade Sara lyckats lirka loss sig så vi fick upp hennes också med förenade krafter. Sedan kom Aste fram och undrade "varför ser ni så konstiga ut..." Skadorna blev dock ganska små, iaf på Wolf där det bara blev ett litet märke på toppboxen. Saras cukel fick sidoväskan intryckt några centimeter med ett stort hack i och handskyddet av kolfiber sprack. Men allt funkade. Jag tänkte att det var nog bra att Wolf välte mot en GS, någon annan cykel hade nog skadats betydligt mer....
Här har jag stannat för att knäppa lite bilder ner i en av dalarna samtidigt som Aste o Sara passerar lite nedanför. Helt otroliga vyer hela tiden.
Och här har vi stannat vid ett av passen för att peta i oss lite mat. Och Reals Tur mat är verkligen behändig och riktigt god.
Det kryllade dessutom av Åsnor just här.....
Här har vi kommit över de högsta passen och bergen börjar bli lite mindre spetsiga samtidigt som vägarna börjar kännas lite säkrare igen. Och vi har passerat in i Italien där vi har tagit sikte på Garda sjön för ett par dagars päsande på stranden med bad och solning.
Trots att det var i stort sett fullbelagt på alla hundratals campingplatser runt Gardasjön (Detta fick vi reda på lite senare) så lyckades vi få en plats vid första försöket. Ganska dyrt men fri dusch, mysiga bad pooler och bara några hundra meter ner till sjön. Det fanns också en bra affär med färskt bröd varje morgon och ganska bra utbud på mat och dryck. Och med mitt Hillebergs Unna så var det som vanligt. När dom andra stod och skakade ur tältet ut påsen så var mitt redan uppsatt. Just här så undrade Sara om inte Aste skulle hjälpa till lite.... Men han tyckte att det var bra om Sara tränade på att sätta upp tältet själv. Så vi slog oss ned med varsin whiskey flaska och studerade förloppet. Andra campinggäster som gick förbi tittade lite undrande på vår arbetsordning.
Dagen efter var jag o Aste lite rastlösa så vi drog ett varv i bergen strax bredvid sjön. Och vilka vägar det var.... Mumma. Kanonfin asfalt, konstant superkurvigt och helt underbart. Det enda felet var att det var på tok för varmt, ca 35 grader i skuggan. Och att då jobba på lite med ett "ganska" tätt GoreTex ställ på sig gjorde att GoreTex'en verkligen visade att den inte släpper igenom "vätska". Och eftersom jag svettades kopiöst i värmen och solen så var det ganska mycket "vätska" som gärna ville komma ut men som effektivt hölls kvar inne i stället. Så jag drog tillbaka till campingen för att slänga mig i poolen direkt efter vi hade fått en turist att fota oss med utsikt över den södra delen av Garda sjön men Aste tog en sväng till. Han hade senare stött på ett gäng Italienare som han körde ifrån och sedan fick han ett skyfall på sig så han var plaskvåt, i alla fall på utsidan, när han kom tillbaka till campingen.
På kvällen avnjöt vi en helt fantastisk middag nere på campingens restaurang som hängde ut över sjön. Både pizzan och pastan smakade helt otroligt bra, enda felet var väl bara det som Sara hade beställt i vilket det ingick hela små bläckfiskar som kanske inte var det som såg allra aptitligast ut. Men annars gick allt ner och utsikten var det ju inget fel på. Så vi bokade in samma bord för nästkommande kväll.
Dagen efter så skulle vi dra ett "varv" runt Garda sjön med en liten utstickare till Touratech's Italienska butik som låg i Trento, några mil norr om nordspetsen på Garda sjön. Det var kokhett att kryp köra eller stå still när det bildades köer genom alla små byar man skulle igenom men det var värt att ta vägen längst nere vid vattnet för det var ju fantastiskt fint och vackert vart man än kom. Enda felet var väl att vi hade lite svårt att hitta Touratech's butik. Men efter lite surfande så fick vi fram rätt adress och hittade affären. Tyvärr visade det sig då att dom bara hade postorderförsäljning och att det inte fanns någon möjlighet till direktförsäljning eller besök inne på lagret. Men vi hade ju fått oss en fin tur i alla fall.
På väg söder ut igen så fick vi lite regn på oss men det gjorde inget, det var ganska skönt att det svalkade lite. Och sedan när man kom ner mot Garda sjön på underbara vägar så öppnade sig den ena fantastiska vyn efter den andra.
Och när vi kom ner till sjön igen så strålande solen igen och allt var sig likt igen. Det såg ut lite som ett "mini Venedig" och var riktigt mysigt. Här hittade vi också en liten go gaturestaurang där vi återigen åt helt fantastiskt god pasta. Jag börjar förstå varför alla alltid har tjatat om det Italienska köket...
Och man fick verkligen intrycket av att vara ganska långt från Vänern o Klarälven även om det också är super fint. Våra Holländska grannar på campingplatsen hade varit på samma camping 5 år i rad, alltid minst 3 veckor och utav deras kompisar i sin tur så var det många som hade tillbringat de senaste 10-15 semestrarna nere vid Garda sjön och alla sa att på tre veckor så hade dom aldrig haft mer än tre dagars regn. Jag tror dom.
Här är vi åter på basecamp och har kört lite tvätt varvid vi ockuperade en stor del av vårt närområde med tvättlinor.
Det var många som gick förbi och studerade vår tältplats med ett stort leende på läpparna. Alla som hade husvagnar verkade ha små diskreta tvättställningar som dom gömde bakom vagnarna för några fler tvättlinor såg vi inte men det är ju alltid roligt om man kan glädja sina medmänniskor.
Här tror jag att Aste övar på att inte vara flygrädd: "Jag är inte rädd, jag kan flyga....". Alternativt så kollar dom hållfastheten på Saras liggunderlag.
Sedan efter 4 nätter vid Gardasjön så drog vi norr ut igen och passerade då Brennerpasset som ju var ganska läckert. På toppen blev det lite påfyllnad av både soppa, glass och dricka. Tyvärr glömde vi ju köpa några märken där så vi måste nog åka tillbaka någon gång, himla osis. :-)
Vi passade också på att sträcka på benen lite och studera alla cyklar som kom förbi, det var helt otroligt mycket cyklar ute men med dom vägarna så kan man ju förstå det. Vi körde inte motorvägen utan den lite mindre äldre vägen och den svängde precis lagom...
Sen kunde jag ju inte låta bli att fota Wolf när vi kom till Wolf.....
Just denna dagen hittade vi ett helt otroligt läckert hotell på en fjällsluttning där vajrarna till cabinbanan passerade över hustaken. Nu var vi också tillbaka i "Schnitzel" regionen vilket innebar att det på alla ställen serverades sådan i ett otal varianter. Men det fanns en hel del annat också att välja på. Jut på detta ställe så blev det någon sorts lokal buffé som var helt ok. Nu tog vi sikte mot Linz i Österrike för att gå på en utställning om framtidens data och gränssnitt mellan data, upplevelse och människa med en massa prova på manicker, studios och annat kul. Tyvärr kom vi dit bara 30 minuter innan stängning och dom rekommenderade minst 2 timmar för att få bra utbyte av det hela så vi packade på igen och snirklade oss ut från Linz norr ut. Och efter att ha hittat en bra övernattning igen, trots lite inledande problem, så satsade vi dagen efter på att hinna ända till Rostock och därifrån ta nattfärjan till Ystad eller Trelleborg.
Så det skulle bli bortåt 70 mil på Autobahn innan vi var framme. Sara påpekade i radion att tanklampan börjat lysa men Aste tyckte att "det går ett tag till". Jag som hade torskat kört Bamse några mil tidigare hade aldrig kört mer än ca 32 mil, då gick den på ångorna. Så när vi äntligen hittade en mack så hade vi väl rullat en 36 mil eller något ditåt. Och Sara fick i ca 21 liter i sin tank som bara rymmer 20 liter... Men allt var ok så vi fortsatte norr ut.
Och väl framme i Rostock så visade det sig att alla biljetter var slut till vår önskade färja. Det enda dom kunde erbjuda var biljetter till Gedser i Danmark. Den överfarten skulle ta ca 2 timmar men innebar också att antingen skulle vi behöva övernatta en natt i Danmark vilket ingen av oss hade lust att göra. Så vi bestämde oss för att dra vidare direkt genom Danmark till Aste o Sara i Åstorp. Det skulle bli ca 30 mil till och GPS'en sa att vi borde vara hemma framåt 23:30 någon gång. Och efter att ha suttit på Wolf en hel dag på Autobahn så var det rätt gôtt att få stretcha benen o stussen lite.
Sedan smög vi omkring och kollade in alla medresenärer som skulle med färjan. Det fanns alla typer av cyklar och människor, och jag antar att dom kollade in oss också med samma nyfikenhet som vi tittade på dom. Och till slut kom vi med färjan norr ut. Och direkt ilandkomna så drog vi iväg mot Köpenhamn och Öresundsbron. Tyvärr så var det riktigt risigt väder med spöregn större delen av turen så det gick inte supersnabbt men bättre att komma lite senare än inte alls. Och när vi svängde upp framför Aste o Saras dörr i Åstorp en kvart före midnatt så hade vi tillryggalagt 1034 km på 9 timmar 29 minuter och 53 sekunder med en snitthastighet på ca 108.8 km/h. Helt ok. Så vi tog bara en liten w och ramlade i säng. Jag antog att AoS kanske skulle sova "lite längre" dan därpå så jag förvarnade om att jag kanske skulle dra hemåt Värmland innan dom hade vaknat vilket utlöste protester. Så jag lovade att försöka att hålla mig kvar så länge jag orkade. Men efter att ha vaknat halv sex och smugit omkring ett par timmar så rullade jag iväg cykeln några hundar meter för att dom inte skulle vakna också drog jag iväg hemåt. Längtan efter Malin och Gassebol började göra sig påmind. Också hade jag ju dessutom bortåt 50 mil hem så jag tänkte att det var gôtt att komma iväg i tid. Sedan tänkte jag att Aste o Sara nog inte mår dåligt av att få vara ensamma efter att ha umgåtts med mig oavbrutet under 14 dagar och nästan aldrig fått varit ensamma.
Och strax söder om Göteborg så slog mätaren över på 1000 mil så nu är det bara att sikta på nästa tusen och hoppas att dom blir lika underbart sköna, goa, underhållande och upplevelselika som dom första tusen varit.
Men sammanfattat så var det en av de absolut häftigaste mc semestrar jag varit med om. Hit vill jag tillbaka snart. Men då kan man stanna några extra dagar på Nurnburgring, lägga någon extra vecka i Alperna också kanske några extra veckor i Italien så att man hinner med både Pompeji och Medelhavskusten. Finns det någon som har 3 månaders semester att låna ut? Vi kommer tillbaka. Men först skall vi ta en sväng upp till Nordkapp igen, där har ju inte Wolf varit tidigare, bara hans toppbox. Och är man ändå där så kan man ju ta en sväng på Lofoten, Finland, Kirkenes och Jacobs Grenseelv. Men det tar vi nästa år.